November 2006
Båten.

Jag hade gått i land ett tag under min kajak tur. Jag behövde vara i fred, hade givit mig ut i skärgården för att lyssna på tystnaden och för att dansa. Där sitter jag på en gammal lastbåtsbrygga och svalkar mina fötter i vattnet, det var länge sedan några båtar la till här. Vinden kommer från nord öst och ökar. Sedan kommer vågorna. Det känns tryggt att ha gått i land, det verkar ju blåsa upp till storm. Jag njuter av Vindens röst och hur den piskar min kropp, tänk att allt är så vackert. Var är alla andra, är jag den enda som inser hur Livet skall levas? Det borde vara alla förunnat att få sig en kajaktur då och då - hur skall man annars kunna prata med Vinden. Ett skepp kommer närmre när Vinden mojnat, ett stridsfartyg, fullt bestyckat. Jag som inte gillar krig! Måste gå ombord. Fartyget är övergivet, mitt uppdrag givet. Ensam styr jag ut på havet i rasande takt. Jag kör i kapp stormen, leker med den, njuter av den, dansar med den, hoppar på den. När extasen lagt sig skrotar Vi alla vapnen, alla vapnen, alla, alla, ALLA. Tar ett varv runt frihetsgudinnan, vinkar åt våra vänner, hoppar av på bryggan, lämnar båten och paddlar vidare till nästa ö.