December 2006
Röda Rummet.

   I skumrasket står ett övergivet gammalt gistet hus, den fuktiga höstluften fullständigt omsluter byggnaden. Utanför ligger vi på lur och väntar på tecken, tecken på att få storma in. Nervösa trycker vi i det blöta gräset, våra hjärtan bultar hårt, vi riskerar att bli röjda i väntan på vårt uppdrag. Signalen kommer aldrig - Vi är mycket nervösa!
   Jag kan inte hålla mig, springer olovandes in mot huset, slår på den starka strålkastaren som jag bär med mig. Alla rummen fullkomligt badar i ljus. Här skall fienden finnas, det är här han bor! - Men rummen är ju helt tomma.
   Kommunikationsradion meddelar att det skall finnas mörka rum, rum som måste genomlysas i minsta detalj. Inget får lämnas åt slumpen. Ett noggrant arbete är förutsättningen för att gå vidare med Projektet. Ett projekt som inte innefattar bara oss utan hela mänskligheten, mörkret måste besegras, måste besegras, måste besegras.
   I ett väl dolt utrymme längst in till höger ligger det, -ett halvskumt skrymsle, inte speciellt stort, men med unken luft och blodröd färg. Det är inte helt mörkt, men det dryper av det röda. Här kilar råttorna fortfarande på golvet. Mitt i skyffet står en gammal skraltig stol med dödskallar till ben. Det går inte att tända, ljuset liksom böjs av. Utan att fråga tar jag det säkra före det osäkra och bränner upp hela skiten och springer ut.
   Där ute väntar mina vänner, vi jublar, tar varandra i hand, dansar och sjunger. Nu är vi ett steg närmre Sanningen.